Hur är det ens möjligt att jag saknar dig så?
Jag kände dig knappt, och ändå.
Du gjorde mig så glad och ändå gjorde du knappt något.
Jag längtade så och när du var där så blev jag helt lycklig.
Men nu är du borta. Föralltid.
Det spelar ingen roll vad jag gör...
jag kommer aldrig att kunna hitta dig.
Du kommer aldrig att göra mig så glad igen som du faktiskt gjorde.
Jag kommer aldrig att höra från dig igen.
Du kan inte kontakta mig, eller kanske kan du men jag tror inte det.
Jag kan i alla fall aldrig kontakta dig.
Det är som att du aldrig existerat.
Det hade varit bättre om du aldrig kommit in i mitt liv...
Du var ändå där så kort.
Hur kan det då vara möjligt att saknaden finns där?
Hur kommer det sig att jag nästan börjar gråta av tanken på dig?
Jag fattar inte vad jag gjorde fel... eller ens om jag gjorde fel.
och jag kommer aldrig att få veta.
Jag anklagar mig själv.
Jag hatar mig själv för vad det än var jag gjorde som fick dig att försvinna.
Jag skulle så gärna vilja prata med dig igen. Bara en sista gång.
Få veta vad jag gjorde fel, varför det blev som det blev.
Säga hur mycket jag uppskattade det vi hade.
Även om det inte var mycket eller stort så betydde det mycket för mig.
Men det kommer aldrig att hända.
Och du kommer från och med första gången du tog kontakt med mig att vara en del av mig.
Du saknas.